what's on stage
Produktionen: Orkester, Sångare, Par
Tre rörliga delar delar scenen varje kväll — vad var och en gör, och hur de passar samman under de nittio minuterna.
Kontrollera tillgänglighet ↗Showens tre element
| Element | What it does | Where to watch from |
|---|---|---|
| The orchestra | spelar varje nummer live från orkesterdiket | vilken plats som helst — ljudet bär genom hela salen |
| The singers | bär de sjungna tango-canción-numren | bordsplacering placerar dig närmast scenen |
| The couples | framför kvällens dansade nummer | balkongplatser ger den tydligaste vyn över golvmönstren |
En levande orkester, inte ett förinspelat komp
Varje nummer i föreställningen framförs live, och spelplatsen beskriver en levande orkester genom hela showen. Man listar dock inte instrumenten, även om tangoorkestrar traditionellt inkluderar bandoneóns, de knappdragspel som är själva hjärtat i tangons klang.
Sångarna och den sjungna traditionen
Mellan de dansade numren tar sångare scenen för tango-canción-nummer — den sjungna sidan av tangon som löper parallellt med dess instrumentala och dansade former. Den traditionen går tillbaka till Carlos Gardel, vars inspelningar på 1920- och 1930-talen gjorde tangosången till en egen genre; spelplatsens egen webbplats beskriver hur produktionen hämtar sin repertoar från hela tangons historia snarare än från en enskild era. Tango-cancións framväxt på 1920- och 1930-talen löpte parallellt med dansens egen guldålder, så en produktion som hämtar från båda öser i praktiken ur två parallella traditioner från samma decennier snarare än en.
Paren och de dansade numren
Dansparen bär föreställningens visuella centrum och arbetar sig genom en följd av iscensatta nummer snarare än en enda sammanhängande rutin — spelplatsens egen webbplats beskriver fler än 25 artister som delar scenen under kvällen, med musiker, sångare och dansare tillsammans, även om en oberoende, publicerad uppdelning av exakt hur många som är dansare specifikt inte finns tillgänglig utöver den sammanlagda siffran. Spelplatsens eget material bryter inte ner siffran på över 25 efter roll, så en besökare som räknar musiker, sångare och dansare separat under kvällen kommer sannolikt fram till andra summor än någon enskild publicerad siffra.
Hur de tre hänger samman
Föreställningen rör sig mellan de tre elementen snarare än att låta dem löpa parallellt — ett sjunget nummer, ett dansat nummer, en instrumental passage — så scenen rymmer sällan hela ensemblen på en gång. Den strukturen är vanlig för storskaliga tangoproduktioner i allmänhet och ger varje element sin egen stund i stället för att behandla dansarna som hela showen och orkestern och sångarna som bakgrund. En manusbunden spellista innebär också att föreställningens tempo är konsekvent från kväll till kväll, till skillnad från en milonga, där mixen av livemusik och dans helt beror på vilka som är i rummet.
What it isn't
Det är inte en milonga — de sociala danskvällar där vanliga par dansar till inspelad eller levande musik i en offentlig sal — och det är inte heller en liten, improviserad klubbspelning. Det är en iscensatt, manusbunden produktion med fast spellista, till sin struktur närmare en kabarérevv än den mer informella tango du skulle hitta i en danssal i ett kvarter. Kabaréartade tangoproduktioner av det här slaget blev en fast del av Buenos Aires turistinriktade tangoscen långt före just den här byggnadens omvandling, så formatet i sig föregår denna specifika uppsättning med decennier.
Att se den från ett bord kontra en balkong
Eftersom rummet behåller sina ursprungliga balkonger från biograferan förändras utsikten meningsfullt beroende på var du sitter — middagsborden ligger närmare scenhöjd, bra för att uppfatta ansiktsuttryck och fotarbete, medan balkongerna ger en vidare vy över de golvmönster som paren ritar upp över scenen, ett perspektiv rummet inte designades för som biograf men som passar utmärkt för att se en dansproduktion. Var du än sitter är ljudet detsamma: en levande orkester och sångare.