rummets egen historia
Byggnaden: Från biograf till tangohus
Cerrito 570 var en biograf i decennier innan det blev en scen – vad är original, vad har förändrats sedan dess, och vad finns kvar där uppe ovanför ridån.
Kontrollera tillgänglighet ↗Byggnaden, i två skeden
| Som Cine Metro | Som Tango Porteño | |
|---|---|---|
| Invigdes | 4 oktober 1956 | senare, som en restaurerad tangoteater |
| Byggd för | den amerikanska studion Loew's | en nattlig tangoproduktion |
| Arkitekt | Alberto Bourdon (belgiskfödd) | — |
| Det som är originellt | den välvda prosceniet, balkongerna, reliefen ovanför scenen | samma detaljer, nu upplysta för en livsföreställning |
En biograf byggd för Loew's
Byggnaden på Cerrito 570 öppnade som Cine Metro den 4 oktober 1956, uppförd för Loew's Inc., den amerikanska studion bakom MGM, vid en tid då Buenos Aires fortfarande hade dussintals biografer med en enda salong som konkurrerade om samma publik i city. Den ritades av den belgiskfödde arkitekten Alberto Bourdon, vars övriga verk i Buenos Aires inkluderar Art Deco-biografen Cine-Teatro Ópera på Avenida Corrientes, byggd två decennier tidigare, 1936 — en separat byggnad, lätt att förväxla med denna, eftersom båda bär Bourdons formgivning och ett liknande Art Deco-språk. Bourdons två uppdrag i Buenos Aires — denna och Cine-Teatro Ópera — är lätta att sammanblanda i informell text om stadens biografhistoria, vilket sannolikt är anledningen till att visst marknadsföringsmaterial felaktigt daterar just denna byggnad till 1930-talet i stället för 1956.
Hur salongen såg ut som biograf
Som biograf med en enda salong rymde Cine Metro omkring 2 500 personer fördelade på parkett och två balkongvåningar, med en duk som uppges ha varit 20 gånger 12 meter — en skala byggd för epoken med stora biopalatser i city, inte för den multiplex som så småningom skulle ersätta dem. Biografer av denna storlek och typ i centrala Buenos Aires började stänga under 1980- och 1990-talen när multisalongskomplex tog över marknaden, och Cine Metros egen tid som ensalongbiograf slutade med en uppdelning i ett mindre format med flera salonger innan den stängde helt. En ensalongbiograf med 2 500 platser var, enligt sin tids mått, en av de större biograferna i city snarare än en lokal på stadsdelsnivå.
Varför en biograf och inte en specialbyggd teater
Ingenting i salongen byggdes med tanke på en scenföreställning — den sluttande parketten, de terrasserade balkongerna och den djupa prosceniet formgavs för att rama in en duk, inte en livorkester och ett dansgolv. Det är en del av det som gör rummet ovanligt som scen: siktlinjerna, akustiken och rummets blotta skala är alla beslut från biograferan, återanvända snarare än omdesignade, för en produktion som kom decennier efter byggnaden. Byggnadens skala är en del av varför den passar en produktion med stor ensemble snarare än en liten, intim tangolokal — de två formaten kräver mycket olika rum.
Vad som fortfarande syns från biografåren
Det tydligaste bevarade spåret är Art Deco-reliefen ovanför scenen — gipsfigurer och filmrullsmotiv infällda i bågen, placerade där för en biopublik och aldrig borttagna. Balkongfronterna och salongens allmänna form, med bågar, kristallkronor och allt, är likaså original från 1956 års bygge snarare än tillagda för tangoföreställningen; det som har förändrats är själva scenen och det som sker på den. Gipsreliefer av detta slag var ett vanligt inslag i latinamerikansk biografarkitektur från mitten av seklet, även om de specifika figurerna ovanför denna scen — filmrullar bland dem — är ovanliga genom att de refererar direkt till filmkonsten snarare än till mer generiska klassiska motiv.
Från stängd biograf till öppen teater
Den större byggnaden genomgick ytterligare en förändring under 2000-talet, då en hotellgrupp köpte fastigheten för att omvandla en del av kvarteret till ett hotell, vilket lämnade den ursprungliga salongen som ett avskilt utrymme inom samma byggnad i stället för att införliva den i hotellet. Det exakta året då salongen återöppnades specifikt som tangolokal finns inte publicerat någonstans oberoende verifierbart, så det är värt att betrakta som en restaurering några år efter biografens stängning snarare än ett fastställt, källbelagt datum. Hotellomvandlingen i närheten innebär att kvarteret idag blandar övernattande gäster med teaterbesökare, en kombination som den ursprungliga byggnaden från 1956, uppförd helt och hållet som biograf, aldrig var designad för.
En adress, två mycket olika kvällar ute
Resultatet är en salong som varken framstår som en specialbyggd middagsteater eller ett omvandlat lagerutrymme eller en innergård — de två vanligaste formerna för en tangokväll i Buenos Aires. Det är en amerikansk studibiograf från mitten av seklet, belgiskdesignad, som tillbringade andra halvan av sitt liv med att rulla filmrullar och de senaste åren med att köra en levande tangoproduktion innanför samma väggar, valv och balkonger. Oavsett vilket det exakta året tangoshowen började, ligger byggnadens två identiteter — biograf, sedan teater — tillräckligt nära varandra i tiden för att besökare ibland fortfarande frågar personalen om det fortfarande är möjligt att se en film där.