rummets egen historia
Byggnaden: Från biograf till tangohus
Cerrito 570 hyste en filmduk i decennier innan den hyste en scen – vad som är original, vad som förändrats sedan dess, och vad som fortfarande sitter uppe ovanför ridån.
Kontrollera tillgänglighet ↗Byggnaden, i två datum
| As the Cine Metro | As Tango Porteño | |
|---|---|---|
| Opened | 4 October 1956 | senare, som en restaurerad tangoteater |
| Built for | den amerikanska studion Loew's | a nightly tango production |
| Architect | Alberto Bourdon (född i Belgien) | — |
| What's original | den välvda prosceniet, balkongerna, reliefen ovanför scenen | samma detaljer, nu upplysta för en livsföreställning |
En biograf byggd för Loew's
Byggnaden på Cerrito 570 öppnade som Cine Metro den 4 oktober 1956, uppförd för Loew's Inc., den amerikanska studion bakom MGM, vid en tid då Buenos Aires fortfarande hade dussintals biografer med en enda salong som konkurrerade om samma publik i city. Den ritades av den belgiskfödde arkitekten Alberto Bourdon, vars övriga verk i Buenos Aires inkluderar Art Deco-biografen Cine-Teatro Ópera på Avenida Corrientes, byggd två decennier tidigare, 1936 — en separat byggnad, lätt att förväxla med denna, eftersom båda bär Bourdons formgivning och ett liknande Art Deco-formspråk. Bourdons två uppdrag i Buenos Aires — denna och Cine-Teatro Ópera — är lätta att sammanblanda i casual texter om stadens biografhistoria, vilket sannolikt är anledningen till att visst marknadsföringsmaterial daterar just denna byggnad till 1930-talet i stället för 1956.
Hur salongen såg ut som biograf
Under sina biografår rymde Cine Metro omkring 2 500 personer i parkett och på två balkongnivåer. Duken uppgavs vara 20 gånger 12 meter, byggd för de stora biopalatsens era i city. Under 1980- och 1990-talen stängde stora biografer med en enda salong i centrala Buenos Aires en efter en, i takt med att multiplexbiograferna tog över publiken. Cine Metro delades först upp i flera mindre salonger och stängde senare för gott.
Varför en biograf och inte en specialbyggd teater
Ingenting i salongen byggdes med en scenföreställning i åtanke — den sluttande parketten, de terrasserade balkongerna och den djupa proscenibågen byggdes för att rama in en duk, inte en livorkester och ett dansgolv. Det är en del av det som gör rummet ovanligt som scen: siktlinjerna, akustiken och salongens blotta skala är alla beslut från biograferan, återanvända snarare än omformade, för en produktion som kom decennier efter byggnaden. Byggnadens skala är en del av varför den passar en produktion med stor ensemble snarare än en liten, intim tangolokal — de två formaten kräver helt olika rum.
Vad som hände efter biografåren
Byggnadens senare liv är bättre dokumenterat än dess interiör. Salongen delades upp i tre mindre rum 1984, biografen stängde 2005 och ett tangotemat hotell öppnade i byggnaden 2009. Gipsreliefer av detta slag var ett vanligt inslag i latinamerikansk biografarkitektur från mitten av seklet, även om de specifika figurerna ovanför denna scen — bland dem filmrullar — är ovanliga genom att de refererar direkt till filmkonsten snarare än till mer generiska klassiska motiv.
Från stängd biograf till öppen teater
Den större byggnaden genomgick ytterligare en förändring under 2000-talet, då en hotellkoncern köpte fastigheten för att omvandla en del av kvarteret till ett hotell, vilket lämnade den ursprungliga konsertsalen som ett distinkt utrymme inom samma byggnad snarare än att införliva den i hotellet. Det exakta året då konsertsalen återöppnades specifikt som tangolokal finns inte publicerat någonstans oberoende verifierbart, så det är värt att betrakta som en restaurering några år efter biografens stängning snarare än ett fastställt, källbelagt datum. Hotellomvandlingen i närheten innebär att kvarteret idag blandar övernattande gäster med teaterbesökare, en kombination som den ursprungliga 1956 års byggnad, uppförd enbart som biograf, aldrig var designad för.
En adress, två mycket olika kvällar
Resultatet är en salong som varken framstår som en specialbyggd middagsteater eller ett omvandlat lagerutrymme eller en innergård — de två vanligaste formerna för en tangokväll i Buenos Aires. Det är en amerikansk studioproducerad biograf från mitten av seklet, belgiskdesignad, som tillbringade sin andra halva av livet med att rulla filmrullar och de senaste åren med att köra en live-tangoproduktion innanför samma väggar, valv och balkonger. Oavsett det exakta året tangoshowen började, ligger byggnadens två identiteter — biograf, sedan teater — tillräckligt nära varandra i tid att besökare ibland fortfarande frågar personalen om det fortfarande är möjligt att se en film där.